Jag var på min första pride 1998, då det var Europride i Stockholm (ja, jag är SÅ gammal). Det var en omvälvande upplevelse att se människor av alla regnbågens färger i pride park i Tantolunden, läderbögar, bar(häng)bröstade flator, transor – you name it – kunde alla vara sig själva för en vecka. Och inte bara vara sig själv utan dessutom få vara det ifred, ifred från glåpord, stirrande blickar, hot och våld. Och man såg dem inte bara i parken utan även runt om på stan och i tunnelbana, eftersom alla hade sin dogtag (som man behövde för att komma in på området) runt halsen blev alla hbtq-personer i hela stan synliggjorda och jag såg inte bara att jag inte var ensam utan att jag dessutom var i väldigt gott sällskap – det kryllade ju av bögar och flator på stan!
Det var en vecka av glädje, kärlek, skratt och rörda tårar som gav mig minnen för livet. Heteronormen utmanades rejält, vi syntes och tog plats. Sen dess har priden lunkat på i tantolunden, och med åren man har blivit äldre, bittrare, gnälligare och blassé. Men den där pridekänslan har alltid funnits där, år efter år, och minnena har blivit fler och fler.
I år var Stockholm Pride förlagd till Kungsträdgården i centrala Stockholm och öppen för alla, en kombination som inte var lyckad. Kungsträdgården i sig är inte helt idealiskt för evenemanget, det var liksom svårt att skaka av sig Smaka på Stockholm-känslan. Kungsträdgården ligger också mitt i stan och tusentals personer passerar kungsan varje dag. Eftersom vem som helst som hade vägarna förbi kungsan kunde komma in i Pride park utan att betala en krona så gjorde de just det. Det var inte längre vår pride. Istället för dragqueens, fjollor och fotbollsflator var parken full med heteropar som krampaktigt gick omkring och höll varandra i handen för att inte bli misstagna för att vara något annat än hetero, ungdomsgäng som stod och kollade snett på folk, en och en annan pundare, turister som stod och letade efter ”heteronorm” i sina parlörer och så vidare, och så vidare. Den sköna pridekänslan var som bortblåst, stämningen kändes snarare hotfull än något annat.
Och mycket riktigt. Snart kom rapporter från vänner och bekanta om att de hade fått ”bögjävel” ropat efter sig, två flator hade blivit hotade med våldtäkt för att de gick och höll varandra i handen, en av de som uppträdde vid Riksteaterns scen blev trakasserad efter sitt framträdande, med mera, med mera. Även jag lade märke till de stirrande ögonen, de sneda ögonkasten och den allmänt olustiga känslan. Happy pride? Knappast.
Det kändes snarare som att man var på zoo. ”Vi går till kungsan och kollar på bögarna!” Så fort två personer av samma kön vänslades pekade någon eller brände av ett par bilder med kameran.
Jag gillar att priden är öppen för alla. Men det har den å andra sidan alltid varit, förutsatt att man har betalat entré har ingen frågar om du är homo, bi, straight eller något annat. Och hade man bara tagit en 50-lapp i dörren från varje besökare så hade vi med all sannolikhet sluppit de värsta rötäggen. Kungsan är dessutom litet och blir snabbt fullt. Och på schlagertorsdagen var parken riktigt full, till stor del av nyfikna heteros, medan hbtq-personer snopna fick stå utanför – utan att komma in på deras egen festival. Även det hade man kunnat lösa genom ett symboliskt inträde som hade fått flanörerna att flanera vidare istället för att gå in i kungsan. Jag gillar som sagt tanken på ett gratis pride, öppet för alla oavsett storlek på plånboken – men då måste priden ligga någonstans där genomströmningen av folk inte är lika stor, till exempel i Tanto.
Årets pride blev en kall påminnelse om att mycket återstår i vår kamp. Självklart måste pride hela tiden förnyas och anpassa sig efter sin tid. Men förnyelse kan väl vara mer än att byta plats eller bolla med inträdet? Måste till exempel en pride nödvändigtvis bestå av samma vita tält med ungefär samma utställare år ut och år in? Måste en pride bestå av löjligt dyr mat och sprit i överflöd? Måste en pride ha ungefär samma artister år ut och år in? Kan en pride kanske vara något helt annat?
Jag tror inte att de 17, 18, 19-åringar som var på sin första pride i år fick samma häftiga upplevelse som jag fick för drygt 10 år sedan. Frågan är om de ens vågade ta sig dit när deras klasskamrater eller släktingar när som helst skulle kunna vandra in på området.
Vid ingångarna till parken i kungsan fanns skyltar med texten ”Du lämnar nu heteronormen”. Men tyvärr gjorde vi aldrig det. Vi lämnade istället walk-over till heteronormen och lät den ta över hela pride park. Ett förlorat år för pride.
En stor eloge dock till Pride Sergel och alla intressanta seminarier – både där och runt om i resten utav stan, där fanns något för alla. Och alla volontärer var såklart lika fantastiska som alltid!
Henry Ohlsson
Uppdatering:
QX:s Jon Voss skriver bra om Stockholm Pride här.
..kanske måste man göra om detta koncept några gånger för att man ska komma längre i frågan att ta bort ”norm”…. liksom att i början av den Pride som du talar om oxå fanns glåpord och folk som stod utanför och glodde in på ”bögarna”..osv… Genom att göra som Pride har gjort nu att göra det mer offentligt så slår man upp ytterligare en dörr…sen är det alltid trist att inte alla kan komma in men det finns det absolut sätt att komma runt…
Helt underbart och säkert helt riktigt.
Du skrev:”Jag tror inte att de 17, 18, 19-åringar som var på sin första pride i år fick samma häftiga upplevelse som jag fick för drygt 10 år sedan. Frågan är om de ens vågade ta sig dit när deras klasskamrater eller släktingar när som helst skulle kunna vandra in på området.”. Detta måste ju vara jättejobbigt för de som verkligen ville och behövde gå dit…Tack från W.
Hade jag varit 17, 18, 19 idag hade jag inte tordats gå in i Prideområdet för risk att bli outad av bekanta.
Likadant om jag varit osäker på min läggning vid 27, 28, 29 och träffat på heterogrannen med sina ungar på Priden. Eller om jag kommit ut sent vid 37, 38, 39.
Varför inte skapa två områden: En yttre ring med månglarna, metrosexuella barer, fik etc.
Och en inre ring, en FRIZON för alla i regnbågsfamiljen som inte känner sig bekväma med att bli uttittade av allmänheten. Kanske med inträde eller ett dogtag-system som ger mer trygghet att kunna slappna av med likasinnade.
Håller med!
Tango är bra! Tag en symbolisk summa, för att visa engagemang o inte gå in på slentrian för att se bögarna på zoo.
Pride är enda gången man kan känna sig i majoritet! Nu var jag i minoritet på vår egen festival!!!
Håller med i mycket av det du skriver! Själv tänkte jag när jag stod i parken att kanske kunde man testa att ha det gratis måndag-onsdag och sen ta betalt torsdag-lördag – och då minst 100 kr ”i dörren” per dag…
Håller med i mycket av det du skriver!
Håller med och undrar om man borde ta saken i egna händer och starta en festival som har samma anda.. tanto goes gay..
Mycket bra skrivet, det var precis så det kändes. Som flata och det pittoreska inlaget i heterosammanhanget så var man var ständigt påpassad av heterokillar som tycker det är ballt med två tjejjer. Jag går på gayställen för att slippa sånt, jag går på Pride för att slippa sånt, men detta år var den tryggheten borta. Så himla tråkigt, många av mina vänner kom inte ens till Parken.
Vart var alla transor? Alla kändisar som går i först ledet och som på tidigare Pride festivaler minglat obehindrat i Parken, var var dom??
Åldersgräns?????? idioti. VIP för 1000:- va! Varför vill man göra skillnad på folk o folk??
HBTQ arbetet är något som ska fortgå HELA året för att sedan fira det goda arbetet med en festival. Då kommer Hetrosarna oxå att villigt att betala inträde och vi slipper förvirrade turister och ungdomsgäng som bara vill mucka gräl.
För övrigt har det alltid varit öppet på Pride för alla- betala inträdet bara.
jag håller helt med min första pride var förra året och jag hade en underbar tid men i år kändes de inte alls lika bra. Kan ha att göra med att vi även vart attakerade i tunnelbanan och nån gubbe skalla mig och kalla mig för flat jävel och flathora men även för att jag precis som du säger kände mig uttittad även inne i parken de som ska vara våran ”heliga” plats där vi kan va oss själva. Är otroligt besviken på pride i år och jag hoppas att de ändras till de bättre nästa år. Visst är jag glad att de va gratis för hade e varit samma priser som förra året hade jag nog inte kunnat komma men samtidigt så köpte jag de billiga pridepaktetet och den summan kunde även varit inträdet för veckan och genom de så hade inte så många kommit som inte ”skulle” vara där.
Tack!! Kunde inte sagt det bättre själv. Sorgligt bara att så många har upplevt detta bakslag.
Bra skrivet! Exakt samma känsla med att vara utställningsexemplar på zoo upplevde jag och mina vänner. och alla heteropar som håller varandra i hand! Man gjorde väl litet nytta med att förbättra stämningen i heterofamiljer som plötsligt upptäkte varandra
Och alla ungdomar som nyligen kom ut och går på sin första Pride – hur roligt är det för dem att vara utstirrade?!
Nej, ge oss vår lilla skyddade Tanto (eller varför inte Vasaparken?) tillbaka!
De flesta av oss lever öppet så våra kära heteromedmänniskor kan studera oss resterande 51 vecka av året.
Pingback: Anmärkningsvärt 12 August 2011 | Being Micke Kazarnowicz
Pingback: Stockholm Pride på ruinens brant | Min lilla åsikt