När man är utomlands är det alltid lite kul när man stöter på någonting svenskt, att det där lilla pisslandet uppe vid polcirkeln trots allt har lyckats göra något slags avtryck i världen. Som när man går in på en gaybar i Tel Aviv och ser en svensk flagga hängandes på väggen, eller butiksinnehavaren i Jerusalem som försöker prångla på en nån smaklös souvenir inleder med ”goddag goddag”.
Men ännu roligare är det såklart när man kommer i kontakt med lokalbefolkningen, att samtala med dem och höra vad som händer i landet, hur de lever sina liv, att bli visad till platser som man annars bara hade gått förbi eller inte ens hade kunnat ta sig till annars.
Därför är det en stor fördel att jag reser tillsammans med någon som har släkt och vänner i Israel. Personer som kan köra oss till de platser som ligger bortom turiststråken, utanför (den annars väl utbyggda och välfungerande) kollektivtrafiken och som kan berätta om till exempel den senaste tidens massprotester i Israel mot allt högre levnadskostnader och minskade subventioner. Eller om hur gayrörelsen i Israel startade och hur Tel Aviv på bara 15 år har blivit en av världens mest radikala och gayvänliga städer (självklart i skarp kontrast till många andra städer i landet).
Vår vecka i Israel börjar annars lida mot sitt slut, och det har verkligen varit en helt fantastisk vecka. Men helt slut är den inte, imorgon gör vi ett tappert försök att ta oss till Döda havet.
Henry Ohlsson
