Men sen har jag ju hållit på med annat också, planerat mitt bröllop till exempel. Japp, ni hörde rätt: jag gifter mig! Nu är det visserligen en litet bröllop vi har planerat, med bara familj och hyfsat nära vänner närvarande. Men även små bröllop växer och blir stora, de flesta av våra vänner och släktingar har partners numera så bara där blev det dubbelt så många inbjudna. Man skulle ha gift sig i 25-årsåldern när det flesta man känner var singlar, helt enkelt.

Bröllopet närmar sig och nerverna börjar göra sig påminda, för en gångs skull. Har vi glömt något eller någon? Har allt som ska göra något förstått vad de ska göra? Kommer solen att skina? Nåja, det sista är det kanske ingen mening med att oroa sig över…

Vi får se om det blir något mer bloggande fram till bröllopet, annars återkommer jag helt enkelt med en rapport om hur det gick:)

Henry Ohlsson (än så länge, i alla fall)

Jag önskar bara att jag kunde blogga oftare, och mer strategiskt. Säg att jag åtminstone kunde blogga en vecka per år, det skulle då vara 52 inlägg på ett år. Säg att jag skulle kunna lyfta tre-fyra frågor eller intresseområden och till exempel få till ett 20-tal riktigt skarpa och sammanhållande inlägg om… jag vet inte, rasism och migrationspolitik?

Men det är sällan jag har tid att blogga. Och när jag har tiden så sammanfaller inte det nödvändigtvis med att jag har lust att blogga, eller har något att blogga om. Och vice versa, såklart. Jag tänker att det ser ut såhär för de flesta. Alla kan blogga, de flesta vill det… men det kräver ändå tid, energi och inspiration att faktiskt sätta sig ner och göra det, tänker jag. Det är helt enkelt svårt att få in det i sitt livspussel för många av oss.

Livspussel är för övrigt ett ord jag verkligen avskyr, trots att det händer att jag använder det själv då och då. Att lägga ett pussel innebär att man har ett visst antal bitar som, om man lägger samman dem på rätt sätt, bildar en helhelt som föreställer något. En häst kanske. Till sin hjälp har man en bild av hur pusslet ska se ut när man är klar. Det tar lite tid, men det är knappast svårt, faktiskt. Livet däremot är, om man ska använda pusselliknelsen, mer som att man inte riktigt vet hur många bitar man har. Man har heller ingen koll på hur det färdiga resultatet ska se ut. Istället är det mer som om någon på random slänger pusselbitar åt dig, en del av dem kanske inte ens hör till ditt pussel utan till någon annans, och sen får du försöka göra det bästa med de bitarna du får. Ibland får du två-tre stycken bitar att passa ihop, inte mer än så. Då och då kommer också nån annan pappskalle och sabbar allt för dig och du får börja om från början med alla bitar igen.

Så livspussel-liknelsen haltar en aning, tycker jag. Men med tanke på hur förutsättningarna ser ut när vi lägger våra livspussel så är det kanske inte så konstigt att vi ibland inte lyckas få ganska enkla bitar – som att blogga – på rätt plats tillsammans med de andra bitarna.

Henry Ohlsson

Nu har vi helt plötsligt fått reda på att det faktiskt var hästkött vi åt, och inte nötkött som vi trodde att det var. Nu är det en skandal. Nu stoppas hästköttet. Nu är folk upprörda. Jag kan förstå upprördheten till viss del, man ska inte lura folk att de äter något annat än vad de faktiskt äter. Men nu har vi trots allt ätit hästkött och tyckt att det har varit gott, så varför inte fortsätta med det?

Det är billigare och smakar uppenbarligen mer eller mindre som nötkött. Det vore säkert bättre för miljön om vi åt hästkött istället för att kassera det (eller vad man nu gör med hästkött annars) eftersom vi skulle kunna ha en mindre mängd nötboskap och därmed lägre utsläpp av växthusgaser. Eller så kanske vi skulle kunna minska svälten i världen. Bara en tanke.

En annan tanke; vad trodde vi egentligen? Att köttindustrin valde ut de finaste delarna på kon, malde ner dem till köttfärs och gjorde lasagne och köttbullar av den? Är vi så naiva? Tror vi också att McNuggets bara innehåller malda kycklingfiléer? Eller att djupfrysta schnitzlar inte innehåller görs av det som blir kvar av grisen efter att man har tagit bort filén, skinkan och allt annat som går att sälja i charkdisken?

Vet ni vad gelégodis innehåller?

Har ni någon gång läst innehållsförteckningen på ett korvpaket och undrat vad blodplasma och bindvävnad egentligen är och vad den har i korven att göra?

Jag är varken vegan eller vegetarian, men självklart är det så att en kommersiell köttindustri alltid kommer att vilja sälja så billigt kött, eller ”kött”, som möjligt till så höga priser som möjligt. För att kunna maximera vinsterna kommer någon i något led av produktionen alltid att fuska här och där. That’s capitalism, folks!

Henry Ohlsson

Så om man ska skapa ett forum på diskussioner och debatter på nätet idag, för ett företag, en organisation eller förening – hur gör man? Alltså, rent tekniskt är det inga konstigheter – men hur gör man för att få till ett forum som fungerar, som används och som användarna gillar?

Vad ska det innehålla för funktioner? Ska forumen vara helt öppna, slutna, eller både och? Ska de bara vara för medlemmar, eller öppna för kreti och pleti? Ska det ligga som en integrerad del av företagets/organisationens hemsida, eller som en helt egen webbplats?

Många bra samtal förs på Twitter, Facebook, bloggar och andra ställen, mest hela tiden, kan och vill man visa de diskussionerna samlat i ett slags… diskussionsportal (?), så att även de som inte hänger på Twitter eller läser bloggar kan få en överblick om vad det pratas om just nu? Vad ska man i så fall samla och visa?

Vill man ha klassisk community-funktionalitet, som vänfunktioner, statusar och sånt eller ska man strunta i det? Vad ska det ens heta? Hur får man igång diskussionerna och debatterna, och hur håller man liv i forumen? Hur får vi alla att känna sig välkomna?

Många frågor blir det. Någon som har några bra svar?:)

Henry Ohlsson

Likadant med kläder. Jag älskar och shoppa, gärna märkeskläder. Men varför köpa något till fullpris när jag kan vänta till rean? Det har hänt att jag köpt svindyra skjortor och sedan hittat exakt samma skjorta nedsatt med 70 procent några veckor senare, så jag har lärt mig mina läxor.

Jag är inte alls snål, tvärtom faktiskt, men det känns korkat att betala mer än jag måste för något.

Sen har vi alla dessa rabatter som jag aldrig lyckas ha koll på. Som medlem hos Coop får jag såklart rabatter på varor när jag handlar, och jag får tillbaka upp till fem procent av vad jag handlar för på en månad. So far so good. Men sen kan jag ju få rabatter på en massa annat också, sånt jag inte vet om, som det är svårt att hitta information om och svårt att komma ihåg. Till exempel fick jag av en slump reda på i förra veckan att jag får rabatt på taxiresor med Taxi 020 när jag är medlem i Coop. Jag kan såklart säkert gå till deras hemsida och logga in och leta – och sen komma ihåg det. Men orka. Borde det inte gå att lösa detta på nåt enklare sätt?

Likadant med Unionen, som jag också är medlem i, där fick jag veta av en kollega att jag får rabatt på resor med Malmö Aviation för att jag är medlem. Men varför kan vare sig Coop, Unionen, eller någon annan av alla dessa föreningar jag är med i, sammanställa alla rabatter på ett enkelt och smidigt sätt utan att jag ska behöva logga in nånstans med lösenord jag glömt bort…

Om jag ska komma ihåg alla dessa rabatter och erbjudanden och faktiskt nyttja dem är det väldigt optimistiskt att tro att jag ska komma ihåg att typ en gång i månaden logga in på allas webbplatser (och komma ihåg mina inloggningar) och sedan komma ihåg dessa rabatter och erbjudanden till jag står där i en butik, eller sitter där och ska boka en resa. Och då tycker jag ändå att jag är hyfsat osenil än så länge.

Henry Ohlsson

Varför? Jo, för att Disney väljer att klippa bort två rasistiska karikatyrer från 1930-talet från Kalle Anka och hans vänner firar jul. Två karikatyrer som bara har funnits med i SVT:s version sedan 1982, så det är inte mångtusenåriga traditioner vi pratar om direkt, i ett program som har förändrats varje år det har sänts. Det och att ett par barn i nån håla någonstans själva valde att inte klä ut sig till pepparkaksgubbar och att SVT hade en svart Lucia med i sitt Luciatåg. Och i samma veva drog vi det där med att det numera är ”förbjudet” att säga negerboll en vända till.

Mycket har sagts om detta och upprördheten är så infantilt korkad och obefogad att jag blir helt matt. Men:

1. Barn har rätt att själva välja vad de vill sjunga för sånger i sina Luciatåg, liksom att de själva har rätt att välja vad de vill klä ut sig till.

2. Lucia, det italienska helgonet, var aldrig blond. Och heller aldrig svensk. Faktum är att vi firar julen till minne av judarnas konung Jesus, som föddes i nuvarande Israel, och att vi bland annat firar med en amerikansk tomte, en tysk julgran och… ja, ni fattar. Julen är och har alltid varit en mångkulturell högtid i ständig förändringar och den kommer att fortsätta vara det.

3. Jag är helt ok med att Disney klipper bort rasistiska sterotyper i gamla filmer. De får gärna klippa bort fler rasistiska sterotyper ur andra filmer om de vill. Just karikatyrerna i Kallen Anka och hans vänner firar jul (som SVT gärna får sluta sända helt och håller för min del) har jag reagerat på varje gång jag sett dem och jag tycker att det är skönt att de äntligen är borta. Sen kan vi ju diskutera kvinnosynen eller heteronormen i Disneys filmer, men det kommer säkert att finnas tillfällen för det med. Jag konstaterar att miljoner svenska (rekordpublik) såg Kalle Anka och hans vänner firar jul ändå och att världen inte gick under vare sig den 21:a eller den 24:e december. För den som känner att hela julen står och faller med ett par rasistiska karikatyrer så finns det bortklippta scenerna att se på till exempel YouTube. Året om, dessutom.

4. Och nej, det är fortfarande inte förbjudet att säga negerboll. Vi har fortfarande yttrandefrihet i det här landet. Men om du använder det ordet är risken, förhoppningsvis, ganska så stor att du blir tillrättavisad och upplyst om att det finns andra ord som man kan använda för att beskriva bakverket (?) i fråga. Chokladboll till exempel. Men känner du att du absolut måste kränka en hel folkgrupp istället för att använda ordet chokladboll så är det fortfarande fritt fram.

Såhär inför ett nytt år hoppas jag att det en dag kommer att komma en generation som bara läser om rasism, sexism, ojämlikhet och homofobi i historieböckerna. Sen hoppas jag att det blir fred på jorden och en massa annat. Men för en del är det tydligen viktigare att få fira jul kring ett par sekunders rasistiska karikatyrer på TV.

Henry Ohlsson

Uppsala domkyrka

Jag är lite smått rädd för kyrkor, nämligen. Detta kallas tydligen för ecclesiophobi, men jag är inte rädd för vilka svenska små byakyrkor som helst. Nej, det är främst gotiska kyrkor och katedraler som jag är rädd för, till exempel Domkyrkan i Köln, Uppsala domkyrka eller  Johannes kyrka i Stockholm. Det räcker faktiskt att jag ser bilder på dem för att jag ska hoppa till lite, och jag bildgooglar ofta gotiska katedraler i nåt slags KBT-syfte.

Domkyrkan i Köln

Min tes är att detta är kopplat till min höjdrädsla,  jag är sjukt höjdrädd och gotiska kyrkor och katedraler är högbyggda. Och ja, de ser liksom lite allmänt hotfulla tycker jag. Antingen det eller så är jag antikrist.

Henry Ohlsson

Min sambo åker hemifrån först på morgnarna, eftersom han har längst restid. Alltså är han uppe på benen först och är alltid den som ger katten Keso mat.

Men så igår morse glömde han att ge Keso mat, och det är här han briljerar med sin intelligens eftersom han inser att:

1. Husse har glömt att ge mig mat och kommer inte tillbaka på flera timmar
2. Andra husse är fortfarande hemma och kan ge mig mat istället
3. Om andra husse ska ge mig mat så måste jag väcka honom först
4. När jag har väckt honom måste jag få honom att förstå att han ska ge mig mat

Så vad händer? Jo, jag vaknar först av att katten går omkring på min rygg, tramp, tramp, tramp, tramp, tramp. Bra försök, men det resulterar bara i att jag somnar om.

Nästa väckningsoffensiv lägger jag märke till när jag vaknar av att Keso står på min rygg och klappar mig med tassen på kinden. Nice try, jag förstår att han vill något men fortfarande är några minuters sömn till mer intressant.

Till slut tar Keso i med hårdhandskarna och kör in tassarna under täcket och buffar mig i sidan. Med lite klor. Resultat: husse fullt vaken, reser sig upp och går på toa medan katten springer ut i köket.

Medan jag är på toa hör jag hur Keso springer och sätter sig utanför toaletten och väntar. Jag öppnar och går ut och möter Kesos blick, han vänder sig om och börjar gå ut mot köket, vänder sig om flera gånger och tittar på mig som för att kolla att jag följer med och jamar. Väl ute i köket så ser jag den tomma matskålen och inser vad all the fuss is about.

Non-verbal communication at its best!

Henry Ohlsson

Tidningar som jag får för att jag är eller har varit medlem i en förening eller organisation, tidningar som jag får för att jag är eller har varit kund någonstans och tidningar som jag verkar få för att jag bor där jag bor eller helt på random.

Att hinna läsa alla är en omöjlighet, även om jag försöker hänga med så gott det går (nån har ju gjort sig allt detta besvär för lilla mig, så…). En del av tidningarna är riktigt bra och håller hög kvalitet, men de flesta kan jag också läsa på nätet.

Faktum är att mycket av det som står i tidningarna redan är gamla nyheter för mig eftersom jag redan har läst det på tidningarnas respektive hemsidor. Hur mycket skulle det inte bespara vår miljö om tidningarna höll sig till att finnas på nätet, kan man undra?

De samlas i hög på köksbordet: Kollega, Offensiv, Kommunalarbetaren, Mersmak, Independent, KomUt, Tidningen Vision, Amnesty Press, Vårdguiden, Magasin Västerort, Koloniträdgården… Listan kan göras betydligt längre.

En del letar sig in till tidningsstället i badrummet, men de flesta ligger kvar på köksbordet tills någon orkar rensa ut dem och gå till pappersinsamlingen.

Tänk om alla dessa tidningar skulle kunna hålla sig till nätet istället, eller ännu hellre satsa på appar så att jag skulle kunna läsa dem när och vart jag vill – och utan att belasta miljön så mycket. Det vore något det.

Henry Ohlsson

Vad som är det märkliga undrar ni? Jo, att Eiffeltornet började byggas först 1887 och stod färdigt 1889 – lagom till världsutställningen och hundraårsminnet av den franska revolutionen samma år.

Kanske är det här beviset för att tidsresor är möjliga, eller i vart fall var det på 1800-talet.

Eiffeltornssax

Henry Ohlsson